Till Minne av Erik Wahlberg "Kallioisen Erkki"

Fil.dr., släktforskaren Erik "Kallioisen Erkki" Wahlberg har avlidit i en ålder av 94 år.

Han föddes i Kallioinen, Soukolojärvi, Övertorneå och var det tredje äldsta barnet i en syskonskara på femton, varav två systrar och en broder lever. Eriks föräldrar var framlidne Isak Wahlberg och hans hustru Hanna född Kommes.

Han gick sex år i folkskola i Soukolojärvi. Efter genomgången folkskola blev han kvar på hemgården och arbetade med allehanda sysslor som fanns på en bondgård vid den tiden. Erik var intresserad av att studera vidare, men ekonomiska förutsättningar fanns inte då.

När Erik växte upp, fanns det inte elektrisk belysning i byn och faciliteter som radio var okänt. Kvällssysslor efter mörkrets inbrott utfördes inomhus i skenet från en lykta, ett stearinljus eller i pärtskenet (pärtsken = kiilun valossa). Det var vanligt att äldre personer dåförtiden, som kvällsnöje, genom muntlig tradering förde vidare berättelser om livet, seder och bruk, händelser och om människor som levt förr. Erik lyssnade under sin uppväxt gärna på sin farmors mors berättelser. Hon bodde på gården och levde mellan åren 1851-1933. Hon var en av dem som kom att väcka den unge Eriks intresse för hembygdens språk, kultur och släkter.

År 1931 fick Soukolojärvi by elektrisk belysning framdragen till gårdarna. Detta underlättade läsning och annan kvällssysselsättning inomhus under den mörka årstiden. Under fritiden läste Erik det han kom åt. Han lånade ofta böcker av byns lärare bl.a. uppslagsverk som han studerade med stort intresse.

Vintern 1936/37 blev Erik elev på Tornedalen Folkhögskola. Där kunde han tillfälligt stilla sitt studieintresse med bl.a. Ossian Svensson som lärare. Efter folkhögskoletiden varvade han arbete i hemmet med bland annat nästan tvåårig militärtjänst sammanlagt under beredskapstiden och kortare utbildningar.

I början av 1940-talet började Erik på Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm och blev efter utbildningen kvar i Stockholm och arbetade ett tag som bokhållare. Han var intresserad av vidare studier och blev antagen vid Socialpolitiska Institutet i Stockholm, allmänt kallad Socialinstitutet, sedermera Socialhögskolan. För att komma in på Socialinstitutet var han tvungen att göra inträdesprövningar eftersom han inte hade avlagt studentexamen och saknade formell kompetens. När han blev klar med studierna till socionom 1947 tjänstgjorde han som socialsekreterare i Stockholm. Mellan åren 1948 och 1953 förestod Erik socialbyrån i Vaxholm, där han var bosatt.

Han lämnade karriären, hoppade av jobbet och påbörjade i stället hösten 1953 studier vid Uppsala universitet, blev fil.kand. i ämnena nordisk- och jämförande fornkunskap (arkeologi) och finsk-ugriska språk. Han fortsatte med forskarstudier i finsk-ugriska språk och avlade fil.lic. examen och därefter disputerade han 1963, då han blev fil.dr.

Erik hade sedan 1940-talet framfört idéer om minoritetsfolkens rätt till sitt språk och sin kultur och han kom att bli en av pionjärerna inom forskning av ortnamn, birkarlar, släkter och språket i Tornedalen. Förutom sin doktorsavhandling Finska ortnamn i Norra Sverige och Bondeskalden Antti Keksi, som getts ut i Tornedalicaserien, har han skrivit artiklar och medverkat sammantaget i ett 20-tal publikationer. Hans släktutredningar omfattar uppskattningsvis ca 130 000-140 000 namngivna personer på ömse sidor om Torne älv. På Nordkalottens kultur- och forskningscentrum (NKFC) i Övertorneå finns hans släktutredningar och det mesta av hans forskningsmaterial samlat och tillgängligt.

Under åren i Mälarområdet hade Erik drömmen om att flytta tillbaka till hembygden. Han köpte ett gammalt mindre hus där stommen var från sekelskiftet 1700/1800-tal, flyttade timringen och byggde sig en stuga i gammal stil med synlig timring och gammeldags ugn (muuri) i pörtet. När stugan var så pass klar att den var beboelig år 1969, gick flyttlasset från Uppsala till Soukolojärvi. Då han kom tillbaka till Soukolojärvi ville han gärna bli kallad "Kallioisen Erkki". Det var så man kallade honom i byn under uppväxtåren.

I sin stuga fortsatte han sin forskargärning och var engagerad i den laestadianska väckelserörelsen. Han var aktiv i Fridsförbundets verksamhet och medverkade som predikant vid bönemöten. På ålderns höst, när krafterna sinade, flyttade han motvilligt till äldreboendet Länsmansgården i Övertorneå, där han avled. Erik strävade inte efter materiella tillgångar eller ytlig prakt. Han levde ett flärdfritt men andligt rikt liv.

För oss syskonbarn var Erkki - som vi kallade honom - som ett "levande uppslagsverk" en outtömlig källa, när det gällde bygdens historia och släkter i Tornedalen. Otaliga är de berättelser vi fått höra, när vi besökte Kallioinen eller under senare år uppsökte honom i hans stuga. Det är vi evigt tacksamma för. Nu har Erkkis stämma tystnat och vi saknar honom.

Thomas Wahlberg

Syskonbarn

Minnesord - Erik Wahlberg